Läs detta!

Tack igen alla vänner för era kommentarer, ni ger mig så mycket. Tyvärr orkar jag inte skriva så mycket just nu, jag följer era bloggar men kanske inte kommenterar så mycket men jag tänker verkligen på er och gläds med er och sörjer med er.


Idag fick jag ett mail av en otroligt kär vän som själv har gått igenom denna karusell och lyckats få en underbar prinsessa. När hon var inne i allt läste hon detta på nätet(hon tror att det var på Familjeliv) och sparde det. Det är långt men så bra, så sant. LÄS DETTA!


VILL DU FÖRSÖKA FÖRSTÅ HUR MAN KAN KÄNNA DET?

Jag vill gärna dela mina känslor angående ofrivillig barnlöshet med dig, för jag vill att du försöker förstå min kamp. Denna kamp har väckt starka känslor inom mig och det kan vara lätt för andra att misstolka det jag visar utåt. Genom att dela med mig av mina tankar hoppas jag att jag själv blir bättre på att klara av min kamp och att du kanske kan förstå mig lättare.

Kanske skulle du beskriva mig så här: fixerad, deppig, hjälplös, avundsjuk, allvarlig, orolig, aggressiv, lättirriterad och cynisk. De ord jag vill sätta på mina känslor är förvirrad, stressad, rädd, frustrerad, skyldig, arg och ledsen.

Jag känner mig förvirrad, för jag har alltid trott att jag var fertil. I alla år har jag skyddat mig för att undvika att bli gravid och när vi nu vill ha ett barn så visar det sig att det inte går.

Jag känner mig stressad. Vi försökte få barn en lång tid innan vi var tvungna att inse att vi hade problem. Efter det fick vi vänta för att få tid hos doktorn, för att få tid för den ena undersökningen efter den andra, för att vänta på provsvar, för att vänta på mensen, för att vänta på rätt dag i menscykeln... tiden går och jag blir äldre. Kommer jag någonsin hinna bli mamma? Kommer jag/vi orka?

Jag är rädd. Allt känns plötsligt så osäkert- kommer vi att få reda på att vi aldrig kan bli föräldrar? Tänk om någon av oss har en allvarlig sjukdom? Vilken medicin måste jag ta? Kommer jag få biverkningar? Vilka undersökningar måste jag gå igenom? Kommer de att göra ont?

Jag känner mig ensam. Jag blir ständigt påmind om att vi inte fungerar som andra. Arbetskamrater, vänner och släktingar blir gravida. Bebisar och mammor med barnvagnar, gravida finns plötsligt överallt.

Jag kan ibland känna skuld. Kanske är det ett fel hos mig som gör att vi inte kan få barn så lätt. Kommer min partner vilja leva med mig ändå? Mina föräldrar pratar om barnbarn men jag kanske kan inte ge dem några... Jag känner mig misslyckad och okvinnlig.

Jag blir lätt arg. Tyvärr riktas min ilska ibland åt fel håll. Det jag är arg över är min kropp, som inte fungerar som den ska. Jag kan bli arg på min partner som inte verkar känna på samma sätt som jag när det gäller ofrivillig barnlöshet. Jag blir arg på vårdpersonal som jag kan tycka vara opersonliga och nonchalanta ibland, fastän jag vet att de gör allt de kan för att hjälpa oss. Jag blir arg för att våra möjligheter att få barn begränsas av vår ekonomi. Ett privatförsök kostar 25 000 och kanske behöver vi fler försök. Jag blir arg för att allt tar så lång tid- min behandling måste vänta för att det är semestertider eller för att det är ett års kö.
Jag blir arg eftersom barnlösheten tar så mycket kraft ifrån mig- kraft från att vara en trevlig vän, en kärleksfull partner, en energisk arbetskamrat...
Jag blir arg när jag ser unga gravida kvinnor som kedjeröker eller hör om en elev som just gjort sin andra abort för att hon struntat i att skydda sig än en gång.
Jag känner mig arg när jag möter andra människors syn på vår barnlöshet. Alla verkar ha enkla lösningar. Alla verkar säga för mycket och veta för lite.

Jag känner mig ledsen. Jag har alltid trott att jag skulle bli mamma och nu känns framtiden så osäker. Vilken mening har mitt liv om jag inte kan få barn och fostra dem? Vänner med barn umgås gärna med andra föräldrar och det gör mig ledsen att vi inte känner oss lika eftertraktade.
Jag gråter mycket och kan samtidigt känna skuld för att jag gör det. Men jag känner allt som händer i min kropp och varje mens blir det månatliga bekräftandet på vårt misslyckande, varje månad känner jag en sorg.

Min barnlöshet påverkar förhållandet till andra. Du kan hjälpa mig på följande sätt:

Fråga mycket i stället för att bara att bara ge goda råd. Jämför oss inte med andra människor som haft svårt att få barn men som fick ett barn så fort de adopterat- alla fall är unika och de hade kanske inte det medicinska problem som vi har.
Om du vill låta mig berätta, så ta verkligen tid till det. Det är känsliga privata saker som jag avslöjar och det känns bra att veta att du inte måste rusa iväg inom tio minuter

Respektera mina åsikter. Du kanske inte alltid håller med mig men du måste lita på att vi gått igenom alla alternativ och övervägt alla möjligheter innan vi fattat beslut. Ifrågasätt inte våra beslut utan stötta oss i stället.

Om du känner dig lite obekväm och är rädd för att säga fel saker så berätta det för mig. Fråga hur mycket jag vill prata om barnlösheten och få mig att känna att jag kan ta upp det när jag behöver ditt stöd.

Försök vara taktfull. Ibland kanske jag kan skämta om vår barnlöshet men det innebär inte att det känns roligt om andra gör det. Förenkla inte våra upplevelser genom att skämta om att vi kan få låna dina jobbiga ungar.

Skaffa dig information. Är du en nära vän eller familjemedlem kan du söka information på tex internet eller på biblioteket. Det känns bättre om du baserar dina frågor och påståenden på fakta och inte på okunskap. Tips om att jag ska slappna av för att få barn är inte tex inte så bra för någon barnlös och allra minst för en som kanske inte har någon passage i äggledarna.

Var tålmodig. Jag kanske fortfarande är deppig och ledsen om två år. Allt tar tid och min sorg blir inte mindre utan tvärtom. Jag hoppas att du låter mig ha alla mina olika känslor, även positiva sådana.

Dela din styrka med mig. Mitt självförtroende har fått sig en törn och jag bli glad när du säger att jag är duktig som klarar av allt.
Ta mig med på en trevlig shoppingtur eller en kul lunchdate så att jag kan glömma våra strävanden ibland.
Men acceptera när jag vill vara ensam, det handlar inte om att jag inte vill träffa dig eller andra, det handlar om att jag inte orkar vara social, att jag är sårbar och inte har kontroll över mig själv och mina känslor.

SAKER MAN GÄRNA VILL HÖRA

Att du är genuint intresserad av hur det går till och hur det fungerar med IVF. Men fråga inte samma fråga fem gånger för det får en att känna att man är en slags sensation, ngt som avviker. Anhöriga kan läsa på om IVF och så kan man kanske föra ett samtal om hur behandlingen går till- ofta är det ju det man funderar på mest själv.

Om du frågar hur det är bör du också vara beredd på att ta att man inte alltid mår så bra- det är en berg- och dalbana att vara ofrivillgt barnlös, man gråter mycket... Om du frågar så låt mig och min man välja hur mycket vi vill berätta. Kanske är det naturligt att vi vill berätta mer för våra närmaste än för en arbetskamrat till exempel.

Tack för att du vill försöka förstå!
______________________________________________________________________________

Kramar
/Lilla Jag!