Vänner!

I helgen har vi varit hon min pappa i staden där jag är född och uppväxt. Innan vi åkte hem hann vi med en snabbfika hos en av mina gamla kära vänner. A(vännen) och jag har inte mycket kontakt men när vi träffas är det som vi aldrig har varit ifrån varandra, vi känner varandra så väl. Det jobbiga med att träffas är att saknaden blir så stor efteråt. Guuuuuuud vad jag skulle vilja ha henne nära just nu. Henne kan jag prata med om allt, hon är en person som förstår och kan sätta sig in i andra människors mående/upplevelser. Hon har själv tre barn men har aldrig varit den där "jobbiga" mamman. Varför vi inte ringer till varandra oftare vet jag inte men det ska bli ändring på det nu. Vi ska planera in en helg i Maj där vi ska umgås och bara mysa med varandra.
Dessa vänner är väldigt få så jag ska verkligen jobba för att få ha dem kvar. Jag måste skärpa mig, bli bättre att lyfta telefonluren för att slå en pingla och bara höra hur det är. Livet kretsar inte bara runt mig.....
Tyvärr träffar jag också alldeles för sällan min underbara vän som jag fick låna ängelen av (inlägg), måste bli bättre där också.

Sen kommer jag till något jobbigare..... Den person som har stått mig närmast under många år verkar försvinna från mig. Jag har skrivit lite om henne förrut, hennes ointresse (tycker jag) för det vi håller på med. Jag vet att hon tycker jag är svår och inte öppnar mig men när jag gör det så känns det inte som hon lyssnar för hon kommer inte ihåg saker efteråt. I måndags när det blev bestämt att vi skulle avbryta hormonbehandligen och att läkaren inte tyckte det var någon ide att fortsätta med IVF berättade jag det för henne, hon märkte vad ledsen jag var. Sedan den dagen har jag inte hört av henne, inte ens med mail eller sms om hon skulle tycka att det var jobbigt att ringa.
Jag vet inte hur jag ska göra med detta. Orkar jag ta tag i detta nu också. Jag vet att lika mycket är upp till mig, att det inte är lätt för henne att veta hur hon ska bete sig. Men jag har skickat detta inlägg till henne.
Får fundera över hur jag vill göra med detta. JAG SAKNAR MIN VÄN MEN ORKAR JAG?
I några månader nu har hon och hennes man försökt att få ett syskon till deras dotter. Första gången blev hon gravid direkt nu har de kanske försökt ca 4 månader. Kommentaren jag fick av henne nyligen var: Nu vet jag hur det känns för dig...................... Då blev jag väldigt trött, men mest trött blev jag på mig själv som inte ifrågasatte hennes kommentar, berättade hur den kändes för mig. Det måste jag jobba på!!!
Så ni kan förstå att jag saknar A! Och är JÄTTEGLAD att jag har er!!!!

Ps. Idag har vi mailat lite frågor till AVA och EGV i Riga.... Spännande =)
Å jag kanske inte är den bästa på att kommentera era inlägg just nu (vet inte varför, hmmm????) men jag läser allt ni skriver, håller tummar och tår för er alla, ni finns i mina tankar.

Kramar på er alla!
/Lilla Jag!