Ont i huvudet, trött, magkatarr, vill inte göra nått, sur och grinig. Är mitt alldeles bästa jag idag....
Biverkningar, jag vet men det gör inte att det känns bättre just nu. Irriterad på sambon som inte förstår, kommer aldrig att förstå hur det är att stoppa sig full med hormoner. Ikväll leker vi tydligen tysta leken för att jag blev irriterad tidigare å då har jag ändå försökt säga att jag mår piss.
Kommer aldrig (säger jag nu) att utsätta mig för detta igen. Det får blir min sista gång.
Jag känner inte igen mig själv eller min kropp. Jag hatar att vara en grinkärring, jag hatar att vara utanför det "normala". Just nu är jag riktigt avundsjuk på alla som är gravida eller har barn, ja, just nu är jag tyvärr avundsjuk på er också.
Vad är det som gör att så mycket kan kretsa kring detta med barn? Hur kan det styra så otroligt över livet?
BHAAAAAAAAAAAAAAA, vilken skitdag!
Hoppas och tror att allt känns bättre i morgon. Och jag hoppas verkligen ni förstår vad jag menar med min avundsjuka mot er, klart jag inte är, eller jo, lite är jag nog. Även om jag är såååå glad för er som lyckats, ni ger mig hopp så vill jag också vara där...
Massor med kramar, känns så mycket bättre efter lite gnäll ;)
/Lilla Jag!
Ps. Tyvärr kan inte jag komma på bloggträffen denna gång heller :( Skulle så gärna vilja träffa er underbara bloggare, hoppas tillfället kommer snart.
Nej ingen som inte stoppat sig full med hormoner kan fatta hur skitjobbigt allt kan bli :(
SvaraRaderaHoppas morgondagen blir en bättre dag.
Kramar till dig!!!
Du har absolut rätt att vara avundsjuk även på dem/oss som är, har varit gravida, har lyckats att få barn. Jag tycker att den är en normal känsla.
SvaraRaderaAtt "leka tysta leken" med mannen känner jag igen. Här kan det ofta hända också att han inte förstår mina känslor, reaktioner runt omkring barnlöshet, jag tror att det är också vanligt. De är inte inblandade i det hela på samma sätt som vi, varken kroppsligt eller psykiskt. Deras kropp förändras inte, deras psyke blir inte "galen" av hormonerna. Det är säkert svårt för dem att förstå vad vi går igenom under en behandling, men det är självklart att vi önskar mycket mer uppmärksamhet och förståelse från deras sida.
Vad synd att du inte kan komma till bloggträffen, det skulle ha varit så skönt att träffa dig.
Jag hoppas att idag en bättre dag väntar dig!
Varma kramar
Kram - tänker på dig!
SvaraRaderaDet är nog ingen tröst men jag tror jag förstår hur du känner. Kände inte alls igen mig själv när jag proppade i mig en massa hormoner. Jag blev nästan rädd för mig själv ibland. Hoppas att din dag idag blir en mycket bättre dag!!
SvaraRaderaSTOR Kram
Vi vet alla vilken berg-och-dalbana det här är.
SvaraRaderaHoppas du mår bättre idag!
Kram!
Tröstkram! Blir säkert bättre imorgon!
SvaraRaderaJag hoppas också att du mår bättre imorgon. Det är inte ett dugg konstigt att du inte känner igen dig och din kropp när du måste proppa kroppen full av hormoner.
SvaraRaderaHoppas verkligen att det går vägen för er den här gången så att du slipper gå igenom det här igen!
KRAM