Dagens tankar:
Vi tog tidigt kontakt med fertilitetskliniken i våran stad när det inte blev nån graviditet på "vanligt" sätt. Pga min ålder så fick vi snabbt hjälp.
Igår var det exakt ett år sedan vi gjorde det första ÄP. Vart har tiden tagit vägen? Samtidigt som det känns som vi inte har gjort annat i livet än detta......
När vi gjorde vårat först IVF-försök tänkte vi: detta kommer att gå så bra, å skulle det inte gå bra så kommer vi ändå att leva ett jättebra liv utan barn, istället resa mycket mm mm.......
Vad är det som ett år senare efter tre försök och tre missfall har gjort mig "helt fixerad" vid tanken att skaffa barn? Hur kan detta vara det som upptar mina tankar till ca 90% när det inte var det när vi startade? Håller jag på att bli galen?
4:de adventskramar
/Lilla Jag!
Om du är galen är nog jag minst lika galen... Jag tror att man blir mer och mer fixerad vid barn ju längre man behöver försöka.
SvaraRaderaFör mig är det så i alla fall. När vi började på egen hand i april 08 var fanns det egentligen ingen längtan till barn utan en tanke att det vore trevligt. MEn som sagt ju längre vi hållit på och nu efter tre ivfer så kan jag inte tänka på annat.
Kort och gott - Både du och jag är nog så normala som vi bara kan vara.
Kram
Håller med Längtan, jag känner likadant -sen vi bad om hjälp i våra försök så blev barnlösheten så mycket påtagligare.
SvaraRaderaIVF-världen är ju helt absurd; hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan - fy f-n vad tufft det är. Inte konstigt att man blir fixerad.
Kram!
Jag håller med er. Hade inte heller någon jättestor barnlängtan men sedan jag fick min endometriosdiagnos och jag insåg att det skulle bli svårare för mig att bli gravid, har barnlängtan ökat..
SvaraRaderaHela IVF-biten kräver så mycket tid, energi och ork av en själv och ens partner. Livet blir lätt inrutat och man lever ibland i en bubbla för att orka alla steg och "ingrepp".
Jag tänker ofta på dig och önskar och hoppas att du ska orka igen och att du/ni ska få er bebis framöver.
Tack för dina fina och uppmuntrande kommentarer på min blogg.
Och så vintrig och fin din sida är! =)
Massor av kramar
Det är nästan som en tvångstanke tills slut. När jag fick min endodiagnos för 10 år sen sa min läkare att det vore bra om jag ställde mig i IVF kö. När det väl var dags så hade vi själva försökt i två år och 5 IVF och 1 fet och 1 ÄD och åtta år senare är man bara en liten spillra av sina glansdagar. För åtta år sen så tänkte vi oxå "att det skulle vara trevligt" men ingen panik. Nu ÄR det panik.
SvaraRaderaOch för varje gång dör hjärtat ännu lite grann. Så jo, nog kan jag skriva under på att man blir helt fixerad..
Kram!
Jag har läst ditt inlägg ett par gånger om och försökt komma på nåt bra att säga. Men jag kan inte.
SvaraRaderaÄr inte alls förvånad över att barn blir fokus, tycker tvärtom att det är ganska naturligt när man hamnar i en identitet *barnlös* eller för att dra en parallell till arbetslivet; *barnsökande*...
Ett ljus brinner här för dig idag
Kram
Ps, vad fin bloggen är!
SvaraRaderaNej, du är inte galen. För jag är likadan och jag är inte galen (men det kanske inte jag själv ska avgöra...). Det är ingen fixering du har, det är hopp och tro på att det kommer att gå vägen. Så då kan man liksom inte sluta att försöka.
SvaraRaderaJag hoppas att ni fortsätter och inte ger upp!
"Barnsökande" - vilket bra ord!
Många, många kramar till dig!