Funderar mycket runt ÄD, inte så konstigt... Tankarna är många och ibland väldigt konstiga, som den senaste: Tänk om jag tycker bebisen/barnet är fult????? Hur kan man tänka så? Kommer jag att "skylla ifrån mig" när barnet blir äldre och gör tokiga saker, det kommer nog från mammans gener.... Men hallå!!! Skärpning.
Att jag ibland tänker såhär är nog för att jag bearbetar mina känslor inför det som ska hända. Jag hoppas att jag gör detta nu för att allt ska vara Ok sen.
Blir riktigt ledsen när jag tänker på det, orolig att jag ska säga och göra dumma saker i framtiden.
Jag vet att om lyckan kommer till oss och vi har turen att bli gravida så kommer jag att älska detta barn lika mycket som om embryot hade kommit från mig. Jag kommer inte att tänka på det och barnet kommer att vara 100% "jag" men som sagt, i mina sämre stunder kommer konstiga tankar....
Hoppas ni får en toppenhelg mina underbara!
Kram!
/Lilla Jag!
Vad härligt att du är så ärlig med dina tankar. Men det är garanterat som du säger, för att bearbeta känslor! Oroa dig inte vännen, du kommer att älska barnet och vara en jättefin mamma! :)
SvaraRaderaKram!
Åååh, du är så INTE ensam om de tankarna. Jag tror att de är helt normala. De hör till hela processen. Jag tror t.o.m. att det är bra att tänka så. Det tyder ju faktiskt på att du funderar och tar till dig dina tankar. Du är redo helt enkelt. Det ska bli DIN bebis. Så är det.
SvaraRaderaMånga kramar
Det är ju klart att man har funderingar på vad det är för en liten som kommer ut!
SvaraRaderaSen blir det din bebbe, h*n präglas ju redan i magen dels av dina anlag som lockar fram saker i barnet som inte hade kommit fram i t ex min mage, dels påverkas h*n från dag 1 i hur h*n bemöts och hanteras.
Vilket innebär att du, tyvärr, inte kommer ha någon annan att skylla på *fnissar*
Men självklart finns det en oro, det förstår jag oxå. Och det är helt OK att bearbeta!! Finns så mycket som är "tabu" när det gäller sånt här - och det tycker jag är så fruktansvärt synd! Oroa på, fundera på, älta på. Helt rätt!
Ha en skön fredagskväll!
kramar
(ps. efter ett och ett halv glas vin kan jag inte stava längre. Blev många omskrivningar... jag är tydligen en himlans billig date!)
Inga konstiga tankar alls, gudarna ska veta vilka tankar jag själv hade när vi en gång tog beslut om ÄD. Man måste ju bearbeta allting, något som i mina ögon bara är sunt - vore mer hemskt att tankarna kom när du sitter med barnet i din famn.
SvaraRaderaHar du förresten bestämt dig angående maj?
Ha en härlig helg du med!
Kram
Det är klart att man har tankar och funderingar kring detta, inget konstigt alls. När barnet är hos dig kommer tankarna att vara som bortblåsta och det enda du kommer att se är ditt fantastiska och vackra barn.
SvaraRaderaDet är nog helt naturligt och hälsosamt att bearbeta dom tankarna innan:) Det kommer säkert gå bra:)
SvaraRaderakram
Inte ett dugg konstigt att du funderar! Jag har tänkt liknande tankar ang. adoption men då brukar jag tänka på hur mycket jag älskar vår katt (låter hett galet, jag vet!!), om jag kan älska en KATT så mycket måste jag kunna älska en BEBIS som jag inte själv fött.
SvaraRaderaJag tror att du blir en toppen mamma och då spelar det ingen roll om man skulle råka säga eller göra något tokigt någon gång! ;)
Trevlig helg!
Kram
Jag förstår vartenda ord du skriver, tänker samma tankar själv (även om vi inte bestämt oss riktigt för ÄD ännu). Vi måste nog igenom de där tankarna tror jag.
SvaraRaderaKram till dig!
Åhh, vad jag känner igen mig i dina tankar! Jag har också tänkt på hur det kan bli när barnet växt upp och blivit lite äldre. Tänk om barnet under ett bråk slänger ur sig "du är inte min mamma" Usch och fy, jag skulle dö!! Jag tror vi alla som går igenom ÄD tänker i de här banorna.
SvaraRaderaKram!
Vet du, det hör till... De där tankarna. Jag undrade vad jag skulle känna inför någon annans embryon, om jag skulle leta likheter i de andra barnbilderna på kliniken, om han skulle tycka att jag inte var mamma nog. Och när det väl kom till kritan, när jag var gravid. När han vinkade på skärmen. Då var han min. Från det ögonblicket allra senast, var han min. Det finns tankar nu om att han kunde varit någon annans, om han fått leva då. Det, om inte något annat, visar att han var min. Bara en mamma skulle hellre se sitt barn tillhöra någon annan än att inte få finnas alls, bara en mamma ger hellre upp sitt barn. Du kommer att bli barnets mamma, du kommer att älska det förtvivlat och du kommer faktiskt att överleva när din tonåring skriker att du inte är dess mamma - för du är just mamma. Bara mammor överlever det, och älskar ändå.
SvaraRadera